I can´t help falling in love with you…

Ett år har gått sen vi sist sågs.
Kommer jag att känna igen dig?
Min mage börjar pirra, jag har svårt att stå still.
Står jag på rätt ställe? kommer du att se mig?

Det kryllar av människor, flygplanet har landat, bagaget borde ligga på bandet.
Busschauffören är borta. Handsvett, shit, hinner jag till toaletten igen innan du kommer ut, jag vågar inte chansa.
10 minuter, 20 minuter, jag skulle ha hunnit!
Nu borde du komma, har du gått ut och redan passerat mig?
Har jag programmet med? vad var det jag skulle informera om på bussen? Försöker ringa Chauffören, det tutar bara upptaget, måtte han vara på plats vid bussen.

Dörrarna öppnas och du kliver ut, hjärtat slår hårt i mitt bröst. Du söker med blicken och jag ställer mig på tå och viftar med min skylt för att du ska se mig.
Vi får ögonkontakt. Du ler mor mig, jag ler mot dig. Ett lugn landar i min kropp.
Du kommer fram till mig och jag kastar mig om halsen på dig.

Väl på plats blir du inte av med mig. Vi tillbringar i stort sett dygnets alla timmar tillsammans. Frukost, lunch, middag. Vi skrattar, gråter och diskuterar. Du peppar mig och jag peppar dig. Vi hamnar i surrealistiska situationer, vi övervinner rädslor tillsammans, vi upplever saker som är ”once in a lifetime”

Jag vaknar med en känsla av tomhet i kroppen, några intensiva dygn är snart över.
Jag tittar på min halvpackade väska. Klockan är 07.00 och bussen går om några timmar. Tröttheten smyger sig sakta över mig. Inte än, några timmar till, sen får jag bli trött på riktigt. Jag gör ett snabbt överslag på antalet timmar som jag har sovit de sista dygnen. Jag drar snabbt täcket över huvudet och tänker att det måste vara fel, jag måste missat något dygn.

Jag sitter på bussen och tittar ut genom fönstret.
Jag ser din spegelbild, du sover.
Incheckning, passkontroll, security.
Det kryper i kroppen på mig.
Trötthet, hemlängtan och ångest över att vi ska skiljas åt.

Vi kramar om varandra och säger hejdå. Du går åt ditt håll och jag åt mitt.

Vi sitter i bilen och jag känner mig sorgsen.
E4 an mot Stockholm ser ut som alla andra gånger. Idag är det sol.
Jörgen vrider upp radion och bilen fylls med musik från UB40 ”I can´t help falling in love with you…”

Jag tänker på dig, kommer vi ses igen?

Jörgen tittar på mig i backspegeln. Han ler mot mig lite uppmuntrande.
Efter 12 års resande tillsammans vet han exakt vad jag tänker på.
Han behöver egentligen inte säga något, han vet att det kommer att gå över.

Som alla andra gånger frågar han..
Hur kan du sakna dom så mycket?
Jag har fortfarande inget svar på den frågan…

Du är min gäst och jag är din reseledare.
Det är på grund av dig som jag jobbar med det jag gör.
Du får mig att fortsätta resa, du får mig att älska mitt jobb!

/H
Din reseledare

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *